Jag skriver
Jag skriver. Fingrarna far över tangenterna. Orden växer fram, bildar meningar och stycken. Känner doften av oro, ledsamhet och sorg. Solstrålarna letar sig in genom fönstret. Bildar mönster över skrivbordsskivan. Jag stannar upp mitt i en mening. Biter på tumnageln och funderar. Samtidigt brottas jag med känslorna som gång på gång tar plats i tankecentrumet i hjärnans mitt. Ont, ont gör det.
Jag skriver om tiden
med honom då det stack till likt kolsyra i armarna och ända ut till fingrarna,
hur höghus av kärlek välte och rasade inom mig. Hur jag förtrollades av hans
närvaro, hur han omfamnade mig i hans knä. Jag skriver om det som en gång
fanns, men som nu har försvunnit. Om glöden som nu har slocknat. Utanför
fönstret viner den kyliga vårvinden, några fjolårslöv prasslar i luftens takt
och lägger sig tätt utefter husgrunden.
Hjärtat värker, hjärtat värker.
Hans ord skaver inom mig och jag vill bara skrika, men det går
inte. Aldrig någonsin har jag känt mig så otillräcklig, så liten, så
vek.
”Älskling, jag är så ledsen, det
här funkar inte. Jag klarar inte av detta längre. Jag gör slut.” sa
han.
Jag skriver, och jag
känner en lindring. Små dammpartiklar darrar i ljusstrålen men jag lägger ingen
vikt vid ljuset. Jag är upptagen av mina tankar som översätts till ord,
meningar och stycken. En smak av bitterhet fyller munnen. Jag vill gråta men
det finns inte längre några tårar kvar.
L S
Kommentarer
Skicka en kommentar